Under ett decennium då över en miljon svenskar flyttar från landet till stan, råder en mäktig byggboom. Speciellt Stockholm sväller på alla breddar. Längs den gröna linjen uppstår ett pärlband av unga förorter med namn som Vällingby, Hässelby, Farsta och Hagsätra.
50-talet är byggboomens och framstegens förlovade tid. Det råder en nästan sorglös optimism i det ett folkhem som slapp världskriget - en kollektiv känsla av att nu kan allting bara bli bättre, större och vackrare.
Knappast förvånande vänder många sina blickar mot USA. Där finns ny musik och nya idoler (”Rock around the clock” och Elvis). Men även i Sverige dyker det upp hittills okända fenomen som raggare, motorvägar, systembolag, charterflyg till Mallorca och filmer som ”Hon dansade en sommar”.
Var finns Riksbyggen i detta? Mitt i stormens öga.
Rekordåren får hjulen att snurra så fort att de privata byggherrarna alls inte hinner med. ”Dessutom ger de helt fasen i den sociala biten och struntar i vanligt folks behov” muttrar Knut Johansson, som 1952 väljs till Riksbyggens ordförande.
Knut är son till en träarbetare från Strömstad, men fick tidigt pappans dom att han inte var född till att snickra och slöjda. Istället bygger han Sverige från sitt skrivbord. Det är ett målmedvetet, skickligt arbete som imponerar starkt på en annan glasögonprydd fackkämpe - nye finansministern Gunnar Sträng. Snart sitter de även ihop i riksdagshuset och under många år framöver ska Knut Johansson vara regeringens speciella rådgivare i byggfrågor.
Riksbyggen och socialdemokraterna går bra i armkrok de här åren. Samtidigt som den akuta bostadsbristen snabbt måste byggas bort, behöver också det Knut Johansson kallar ”vanligt folk” ha råd med insats och hyra. Detta löser Riksbyggen med hjälp av ett speciellt bosparande med förmånlig ränta hos Sparbanken. Alla ska ha råd med ett eget boende, så lyder parollen.
Men det sociala ansvaret stannar inte vid landets gränser. Behovet av utländsk arbetskraft, speciellt från Italien, Jugoslavien och Finland har tillsammans med tv:ns intåg ökat svenskens kunskap och nyfikenhet om världen i övrigt. Många reagerar på att det egna välståndet inte tycks spilla över på merparten av jordens befolkning. Snarare verkar klyftorna öka mellan fattiga och rika.
1958 är Riksbyggen därför med om att starta insamlingen ”En värld utan gränser” i samband med den svenska kooperationens möte på Mosebacke i Stockholm. I dag heter den We Effect och verkar för landsbygdsutveckling, bostäder och småbönders och ursprungsbefolkningens rättigheter till mark i 26 länder.
Bland annat jobbar man ihop med Gustavo Gonzales, som bara var 19 år när han startade ett bostadskooperativ i Uruguay. Gonzales insåg att det går att bygga småhus för halva priset - om man bara gör det tillsammans.
Det hade salig Knut Johansson gillat skarpt.
”Men bygg på höjden istället!”
Världens första skyskrapa föds i Chicago på 1880-talet på initiativ av den invandrade småländskan Lena Johnsson från Moheda socken, som tycker maken och byggmästaren Henry Eriksson ”istället borde ställa kåkarna på högkant, nu när marken blitt så dyr”.
I Sverige är det Riksbyggen som finner nya sätt att bygga på höjden.
Inflyttningen från landsbygd till stad är explosionsartad och Riksbyggen uppför sin 20 000:e lägenhet. Två år senare påbörjas det första tiovåningshuset i Västerås genom en teknisk innovation: ett tak som flyttas uppåt under byggnationen, plan för plan. Då slipper man, finurligt nog, oroa sig för snö och regn.
Att ett hus kan vara högre än tre våningar har hittills varit ovanligt. Men i bostadsbristens och de skenande tomtprisernas spår utvecklas raskt nya byggmetoder, material och tekniker.
Inte minst Koreakriget, som bryter ut 1950, visar sig vara uppfinningarnas moder. Priset på trä, järn och murbruk stiger kraftigt och föder ett nytänkande när det gäller standardisering, effektivitet och sparsamhet.
Det visar sig - efter flitig hjärngymnastik på det egna arkitektkontoret - gå att bygga billigare och ändå med samma kvalitet som förr.
För första gången tar Riksbyggen också på allvar tag i energifrågan. Nu satsas på tjockare väggar och bättre isolering av tak och fönster.
Hyland knackar på i lägenheten
Hans farfarsfar hade en gång kraschlandat när han försökte flyga med hemgjorda vingar från kyrktornet i Vrigstad. Själv landar den unge journalisten Otto Lennart Hyland istället mjukt i en välstoppad folkhemssoffa.
Den 29 oktober 1954 leder han ”En skål för televisionen” - det första riktiga svenska underhållningsprogrammet med gästartister som Brita Borg och skådespelerskan Maj-Britt Nilsson. Ingen, allra minst Riksbyggen, kan förbli oberörd för den 35-årige programledarens charm och påhittighet.
Redan 1930 har man visserligen kunnat beskåda landets första tv-sändning vid en specialshow på Röda Kvarn i Stockholm. Men det är först nu - med Hyland i förarsätet - som mediet blir hela svenska folkets angelägenhet.
På kort tid förändras våra umgängesvanor i grunden. De boende investerar i tv-apparater, tv-soffor, tv-bänkar, tv-glasögon och speciella tv-kannor. De mest avancerade av de sistnämnda både brygger och håller kaffet varmt, så man slipper resa sig, om de speciella tv-smörgåsarna (för sådana finns ju också) i slutet av tv-kvällen känns lite torra.
Riksbyggen svarar i sin tur för själva hårdvaran i form av antenner och kablar. Under några intensiva år klättras, skruvas och borras det flitigt på tak och i väggar för att ingen ska missa ”Karusellen”, ”Stora famnen” och - inte minst - Fotbolls-VM på hemmaplan 1958.
Ett bra och gediget hantverk, ska det visa sig. Hela mekaniken får nämligen sitta orubbad ända tills 1987, när Riksbyggens dotterbolag Sweden On Line får uppdraget att skapa ett eget kabelnät.
