1940 är det inte bara krig i världen. Det råder också allvarlig bostadsbrist i Sverige, som i sin tur skapar ockerpriser och en svart marknad med pengar under bordet.
Visserligen har statsminister Per Albin Hansson redan 1928 skapat begreppet ”medborgarhemmet”, som han sedan döper om till ”folkhemmet”. Men vägen dit är lång och snårig.
Det drar bokstavligt talat rakt igenom de tunna väggarna - vilket både makarna Myrdal påpekar i debattboken ”kris i befolkningsfrågan” och Lubbe Nordström dokumenterar i sina uppmärksammade radioreportage om ”Lort-Sverige”. Bara Helsingfors är värre i hela Europa.
Så vad göra?
Ja, fröet är på sätt och vis redan sått:
1850 har den kooperativa rörelsen i Sverige fått en trevande start när bönderna i Öresundsbro på Uppsalaslätten sett sin skörd slå fel och i desperation gått samman i en ”samköpsförening” för att kunna få fatt i nödvändigheter som salt, spik, tjära, bräder, kalk och jordbruksredskap.
1904 inför staten ”egnahemslån”, med generösa krediter och lång amorteringstid, för att motverka emigrationen och flykten från landsbygden.
Lägg därtill landets första 25 000 bostadsrätter, skapade 1923 av kooperativa HSB, och det är uppenbart att Riksbyggen inte uppstår i ett samhällspolitiskt vakuum.
Däremot är tillkomsten unik.
Fram tills nu har Sverige, lätt förenklat, byggts av antingen hemsnickrande familjefäder eller anställda träarbetare under en privat byggmästares ledning. Men nu gör plötsligt en ny aktör entré:
Facket.
Med 40 000 kronor från Byggnadsträförbundet och 20 000 kronor från Murarförbundet läggs den grundplåt som 1940 skapar Riksbyggen. Pengarna ska användas till att köpa upp tomtmark och dra igång ett byggande av nya, billiga lägenheter.
Idén har faktiskt dykt upp redan i 1907 i en motion till Träarbetareförbundet, signerad blivande finansministern Ernst Wigforss och Per Albin Hanssons storebror Sigfrid, men avslagits.
Nu är det istället den driftige byggherren Ture Blomqvist, som tillsammans med fyra handgångna män – Anders Nilsson, Viktor Björkman, Nils Linde och Ed Kärrfeldt – ser till att idén blir verklighet.
Under parollen ”Låt facket bli byggherrar!” drar kvintetten igång ett företag som, påhejade av den socialdemokratiska regeringen, bokstavligt talat anfaller på två fronter genom att både fixa jobb åt sina egna medlemmar och bostäder åt vanliga medborgare.
En win-win-situation, som vi skulle säga i dag.
Inte utan motstånd, dock. De privata byggherrarna ser sitt monopol hotas och svarar med en egen slogan: ”Riksbyggen är ett krisföretag och när krisen är över så är Riksbyggen borta!”
En profetia som dock snart ska visa sig gravt felaktig.
Redan 1941 står fackets eget byggföretag för 195 av landets 17 000 nyproducerade lägenheter, ritade på det egna arkitektkontoret.
Året därpå byggs ytterligare 1 200 och i dag, 80 år senare, bor 500 000 svenskar i bostäder som förvaltas av Riksbyggen.
Bland ”urkåkarna” finns exempelvis Riksbyggens första bostadsrättsförening, Göteborgshus nr 1, som än i dag ståtar med 132 lägenheter med en snittyta på 40 kvadrat.
Bland nymodigheterna kan nämnas gemensamma tvättstugor, som får premiär i Kärrtorp utanför Stockholm 1949. Det tar tre timmar för en hemmafru att förvandla smutsigt till färdigmanglat. Priset är 30 öre kilot, inklusive tvättmedel.
Byggare Blomqvist tar kommandot
Född 1898 i en arbetarbarack i Bergslagen - men aldrig rädd att utmana överheten.
Ture Blomqvist är gruvarbetarsonen som skapar idén till Riksbyggen och på så sätt slår två flugor i en smäll:
Dels hitta en lösning på trångboddheten i landet och att skaffa jobb åt alla arbetslösa byggnadsarbetare.
Själv har han haft en brokig karriär. Efter folkskolan har han jobbat som murare och träarbetare, men omsider blivit facklig ombudsman och därefter välbärgad byggherre med hatt och svinlädershandskar.
Klassresan från det enkla hemmet, vars kök han delade med elva syskon och tre andra familjer, har varit lika snabb som hisnande.
Kanske är den denna dubbelhet som gör honom till den perfekte mannen att dra igång ett byggbolag utan vinstintressen.
Första gången som ”Byggare Blomqvist” har gjort sig hörd på riksnivå, är i en motion till andra kammaren 1930. 32-åringen har räknat ut att det går att bygga billigare - och i förlängningen sänka hyrorna - om man sänker kraven på 2,70 i takhöjd till 2,40.
Reglerna har kommit till för att skapa bättre luft i lägenheter. Nu föreslår Ture istället ”friskluftsventilation direkt utifrån under fönsterkarmarna, där luften intages omedelbart över värmeelementet och därmed uppvärmes”.
Han vill också slopa vindsutrymmena och skydda yttertaken mot värmeläckage med ”dubbla lag underhållsfri takpapp”.
Entreprenör Blomqvist blir visserligen kortlivad som Riksbyggens vd, och kritikerna menar att han lever mer för stunden är för långsiktiga projekt. Men som idékläckare förblir han en legend.
Det tycker även Göteborgs stad som 1952 ger honom samma förtjänsttecken, som senare förärats profiler som Patrik Sjöberg, Sonya Hedenbratt, Ingvar Oldsberg, Leif ”Loket” Olsson, Carin Mannheimer och Sten-Åke Cederhök.
Mönsterort med fågelkvitter
Ett tryggt och billigt småstadsboende med egen tandläkare, eget bibliotek och egna fik?
Ja, så tänker Riksbyggens arkitekt Uno Åhrén, när han börjar skissa på en helt ny förort söder om Stockholm.
I alla tider har människan försökt bygga mönsterstäder; från Mohenjo-Daro för 4 000 år sedan, via Florens, Lübeck, Stuttgart och Brasilia, till indiska Auroville vars gatunät formades till en galaktisk spiral.
Uno Åhrén - son till en värmländsk redaktör, pacifist och sjundedagsadventist - får själv sätta tänderna i lantliga Årsta, en gång tillhörande Birger Jarl och ätten Oxenstierna.
Åhrén är funktionalist; skolad i tanken att byggnader ska vara enkla, praktiska, luftiga och billiga. En man perfekt för Riksbyggen, med andra ord. Men också för Per Albin Hanssons regering som har uttalade ambitioner att bygga ”goda bostäder åt alla”.
Så blir också fallet i Årsta. Med Uno Åhrén vid ritbordet skapas ett boende som han själv vid invigningstalet beskriver som ”högt i tak, stor frihet, hemkänsla och trivsel”.
Mera konkret rör det sig om moderniteter som rinnande vatten, toalett och centralvärme, inramat av breda gator, träd, gräsmattor och busslinjer.
Eller som borgarrådet Harry Sandberg säger när han tar första spadtaget 1942:
”Detta skall bli en hälsostad med luft och ljus, sol i lägenheterna varje timme på dan och fågelkvitter från stora parkanläggningar.”
30 000 personer ska omsider flytta till ”idealsamhället” Årsta.
Visionären Uno Åhrén utses i sin tur till Sveriges förste professor i stadsbyggnad 1947.
