Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av Riksbyggens webb. Om cookies på riksbyggen.se.

Ok
Stäng sök

Framtiden – Funktion eller identitet – bostadens roll förändras

För 75 år sedan bildades Riksbyggen. Hur tänkte man när man planerade nya områden 1940? Och hur kommer bostadsområdena att se ut om 75 år?

Riksbyggens tidning Öppet hus har frågat arkitekten Anna Braide Eriksson från Chalmers och universitetslektor Björn Andersson från institutionen för socialt arbete vid Göteborgs universitet vad som påverkar hur våra bostäder ser ut och vad de tror kommer att vara viktigt i framtiden.

– Planeringsidealen som vi har haft under olika årtionden har påverkats av de omständigheter vi lever under, så som bostadsbrist, miljöproblem, materialtillgång, tekniska uppfinningar och samhällsförändringar, säger Björn Andersson.

– För hundra år sedan var boendestandarden en hälsofråga. Industrialiseringen bidrog till att människor sökte sig till städerna för att få jobb och trängde ihop sig i bostäder som knappast var människovärdiga. Sjukdomar uppstod lätt och spred sig snabbt i trångboddheten, berättar Anna Braide Eriksson.

Drömmen om ljusare tider

Ur människors drömmar om mer praktiska bostäder föddes funktionalismen som fick genomslag på 30-talet. Ljusa lägenheter med moderna badrum var långt ifrån de äldre hus med toalett på gården som många bodde i. Men lågkonjunkturen och kriget som bröt ut i Europa höll tillbaka utvecklingen. Trots bostadsbrist gick byggnadsarbetare arbetslösa. 1940 bestämde sig byggfacken därför för att bilda byggherreföretaget Riksbyggen. Det första huset med 142 små lägenheter stod klart 1942 i Göteborg.

– I Sverige har vi sedan den här tiden haft stort fokus på att människor ska bo bra och i jämförelse med många andra länder har vi lyckats bra med det, säger Anna Braide Eriksson.

Noggranna beräkningar höjde standarden

På 40-talet fick vi ett mått på trångboddhet, vilket var fler än två personer per rum. En familj på fyra personer i två rum och kök räknades alltså inte som trångbodda. På 60-talet ändrades det till att en familj på fyra personer bör ha tre rum och kök.

– Storleken på rummen planerades utifrån funktion och utifrån kärnfamiljen. Ett stort föräldrarum och två mindre rum till barnen blev standard så småningom. Tanken på kärnfamiljen präglar fortfarande vårt byggande, trots att många familjer inte ser ut så idag, säger Anna Braide Eriksson.

Byggnormer och standardiseringar höjde successivt kvaliteten på våra bostäder. På 30-talet började en standard för köken att utformas. Syftet var att rationalisera tillverkningen och underlätta kvinnors arbete i hemmet. Noggranna uträkningar angav lämplig höjd och djup på diskbänken och hur långa avstånden mellan spis, kyl och vask skulle vara. 1950 antogs en svensk köksstandard, som blev känd även internationellt. Allt fler bostäder fick fullt utrustade kök, vilket har fått följden att vi inte tar med oss vitvaror när vi flyttar.

Planerad gemenskap

Idén om grannskapsenheter växte fram 1940-talet. Allt för det dagliga livet så som butiker, skolor och kultur skulle finnas i grannskapet. Demokratin skulle växa på torgen där människor spontant kunde träffas. I mitten av 40-talet presenterade Riksbyggen planerna på Årsta centrum i södra Stockholm, utifrån tanken om grannskapsenhet. Byggnader för service, handel, teater, bio, Folkets hus med mera skulle uppföras kring ett torg. Idén väckte uppmärksamhet, men alla jublade inte. Kritiska röster var tveksamma till att lägga service utanför stadskärnan. Arkitekterna, som tog ut svängarna när det gällde form och färg, fick själva måla fasaderna, eftersom målarna ansåg att hus inte kunde se ut hur som helst. Årsta centrum invigdes i början av 50-talet som ett exempel på att boendet är mer än en bostad.

– Även de så kallade miljonprogramsområdena på 60- och 70-talen planerades med en social inriktning med sina stora gårdar, trafikseparering och ett förortscentrum i närheten. Men storskaligheten gjorde att närhetskänslan ibland gick förlorad, säger Björn Andersson.

Flexibla bostäder i framtiden?

Några faktorer som påverkar bostäderna och bostadsområdena i dag är teknisk utveckling, demografin, miljöhot och vår inställning till bostaden.

Riksbyggens ambition är att ligga i framkant när det gäller hållbara boendemiljöer. Därför driver Riksbyggen ett forskningsprojekt i samarbete med Johanneberg Science Park, Chalmers, Göteborgs universitet och Göteborg Energi. Forskningen genomförs parallellt med ett bostadsprojekt så att resultaten kan utvärderas i ett fullskalelaboratorium. Både Anna Braide Eriksson och Björn Andersson är involverade i projektet "Positive Footprint Housing".

– Vårt klimat har tvingat oss att tänka om när det gäller hur vi bygger, hur vi förflyttar oss och hur vi lever. Men hållbarhet innebär även social och ekonomisk hållbarhet, som vi också tittar på i projektet, säger Anna Braide Eriksson.

– Man kommer inte runt frågan om mångfalden. Att boendets kostnader ska vara rimliga är en viktig del av hållbarheten, förklarar Björn Andersson.

En annan utmaning är att våra behov förändras under livet.

– Med tanke på att vi blir allt fler äldre och att familjer allt mer sällan är typiska kärnfamiljer kanske bostäderna behöver bli flexiblare i framtiden, säger Anna Braide Eriksson.

– Tänk om storleken på rummen eller till och med på lägenheten skulle kunna öka eller minska efter behov, då skulle man kunna bo kvar när livet förändras och den sociala hållbarheten öka, säger Björn Andersson.

Björn Andersson menar att vår inställning till bostaden har förändrats.

– I dag ska bostaden i större utsträckning än tidigare avspegla vår identitet. Vi vill ha egna lösningar på kök och badrum till exempel. Därför har den inre delen av bostaden har blivit viktig, säger Björn Andersson.

Täta eller utdöda stadskärnor?

– Att vi förflyttar oss enkelt med bil eller kollektivtrafik och att vi beställer allt fler varor via datorn i hemmet påverkar utbud och service i närheten, säger Björn Andersson.

Han tror ändå att behovet av vardagliga möten mellan grannar kommer att finns kvar och att det är en förutsättning för att positiva saker ska hända i området.

– Man kan till exempel planera entréer och gemensamma ytor så att man möts. Och vi skulle i större grad kunna utnyttja det faktum att vi lever tillsammans och dela på bilar, cyklar, verktyg och annat, säger Björn Andersson.

– Jag tror inte att man ska trafikseparera stora områden, det blir mer levande om man blandar gångtrafikanter, kollektivtrafik och bilister med bostäder och handel. Jag tror också att det kommer en reaktion mot att mindre städers stadskärnor dör ut till förmån för stora handelsplatser i ringleder runt staden. Man blir anonym i stora köpcentrum. Jag tror att ungdomarna kommer att ta tillbaka stadskärnorna igen, säger Anna Braide Eriksson.

I storstäderna råder däremot det motsatta, en förtätning. Anna Braide Eriksson tror att vi har behov av naturupplevelser även i en tät stad och funderar på möjligheterna att blanda in mer natur i de täta storstäderna.

– Jag hoppas att vi kommer att få se nya spännande idéer framöver om hur vi ska bo i framtiden, säger Anna Braide Eriksson.

Text: Anna-Maria Engqvist