Det gula tvåvåningshuset på Styrmansgatan ligger bara ett stenkast från hamnen med utsikt över Kalmarsund. I hagen intill går några hästar och betar. Runt huset breder en rejäl gräsmatta ut sig. Jan Schantz har precis avslutat veckans andra runda med gräsklipparen.

– Det tar en stund, men vi försöker sköta så mycket som möjligt själva för att hålla nere kostnaderna, säger han.

Den filosofin genomsyrar hela den lilla föreningen, det förstår vi när vi slagit oss ner i det kombinerade mangel- och mötesrummet, trivsamt möblerat med en blandning av gammalt och nytt. På bordet står en kanna flädersaft, gjord på gårdens egna fläderblommor.

– Vi tar vara på det som växer i trädgården, alla får ta av rabarbern och plommonen, säger May Johansson.

Att ta vara på varandra, vårda och glädjas åt det lilla, verkar Kalle och May Johansson vara duktiga på.

På fötter efter nedgång

Officiellt är de vicevärdar men med åren har de blivit mera som hustomtar. Anledningen till att de hamnade i Bergkvara var en annons om en tjänst som gårdskarl. Då bodde de i Linköping. I tjänsten ingick bostad. Huset de mötte har inte mycket gemensamt med dagens. Underhållet var eftersatt och huset, byggt 1949, var rejält nedgånget.

– Det var goda människor som bodde här men de levde inte alltid så ordnade liv, säger May försiktigt.

Även om de flesta var skötsamma var det svårt att planera för långsiktigt underhåll och bygga upp reparationsfonder när att antal av de boende levde på marginalen. Med mycket eget jobb och stöd från Riksbyggen har föreningen sakta återhämtat sig.

– Nu har vi huset på fötter igen. Som förvaltare är det alltid roligt med hus som är små men väl underhållna, säger Hans Olsson, Riksbyggens förvaltare och ordinarie i styrelsen.

Varsamma renoveringar

Även om ekonomin i föreningen är bra i dag, sker fortfarande allt underhåll efter många och noggranna överväganden. Det mesta i huset är standard från 1940-talet, ingen lägenhet har blåsts ur helt. Men bakom väggar och golv finns nya ledningar och stammar, fönstren är bytta, de inglasade balkongerna på plats och bergvärme installerad. Inför bergvärmen var Hans Olsson med när anbuden skulle värderas.

– Den gången valde vi inte det billigaste anbudet och i efterhand visade det sig vara klokt. Vi kan rätt mycket och har kontakter men det är bra att ha Hans och hans tekniska kunskaper i ryggen när det handlade om en så här stor installation,säger Jan Schantz.

Med dagens elpriser tog det bara tre år innan investeringen var betald.
Gunvor Gustafsson är ekonom på Riksbyggen och suppleant i Bergkvarahus styrelse. Hon har följt föreningens resa från luggsliten till glänsande.

– Det är spännande att jobba med små föreningar, det blir nära och personligt och jag är med i varje steg. I dag är det här en förening med en soliditet på 11 procent vilket är bra, säger hon.

En extrabulle till ordförande

Kalle, May och Jan ser nöjda ut över berömmet men har inga planer på storstilade, kostsamma projekt bara för att det just nu råkar finnas pengar. Alla tre är pensionärer med råge och tillhör en generation som har respekt för andras pengar. Utmaningen för små föreningar brukar vara att få ihop till en styrelse men det problemet är lättlöst i Bergkvara. Alla är kvar tills de flyttar.

– Kalle brukar säga att han inte vill fortsätta som ordförande men när vi lockar med en extra bulle så, ja, då fortsätter han ett år till, säger Jan med ett glatt skratt.

För Kalle är det en enskild service från Riksbyggen som varit avgörande för att han stannat kvar som ordförande.

– Sedan kreditprövning blev standard har ett tungt ansvar lyfts från våra axlar. Det är en stor lättnad för oss att alla som vill flytta hit kontrolleras av Riksbyggen. Det har räddat oss från att få in folk som inte hade klarat av avgifterna.

– Jag kan inget om ekonomi men ge mig en spade eller en målarpyts så fixar jag det. Jag är så glad att Riksbyggen tar ansvar för det juridiska, säger Kalle.
Att det bor händigt folk i huset syns inte bara utomhus med välklippta gräsmattor och sopade gångar.

Finaste trappuppgången i byn

Källargångarna är täckta med trasmattor och förrådsdörrarna målade i pastellfärger, på den gemensamma toaletten vid tvättstugan hänger manglade linnehanddukar och i trapphuset hänger fräscha gardiner. Allt andas omtanke och omvårdnad. Vilka händer som ligger bakom är lätt att se efter ett besök hemma i Kalles och Mays tvåa. Här är det fint som i ett dockskåp. Det mesta av möblerna är loppisfynd som Kalle renoverat och målat. Gamla spetslakan har blivit till gardiner och överkast. Riktigt så ombonat får det inte längre vara i trapphuset.

– Förr hade vi långa gardiner och möbler på trappavsatserna. Vi är ju inga ungdomar som bor här och det var skönt att kunna sätta sig och vila fötterna. Men av brandsäkerhetsskäl fick de inte stå kvar, säger May som istället satt upp korta gardiner och blommor i fönstren.

Helt har hon inte släppt tanken på möbler. Kanske kan man ha metallstolar? undrar hon med hopp i rösten och en blick på förvaltaren.

– Tyvärr, säger Hans Olsson. Det handlar inte bara om brandfara, framkomligheten måste vara god för både räddningstjänst och ambulans.
Jo, det förstår de boende förstås.

– Men brevbäraren brukar säga att vår trappa är finast i byn, säger Jan stolt.

– Vi är som en lite större familj, alla känner ansvar för sitt hus och för varandra, säger Kalle Johansson.